there is another earth where I belong

It's speechless. Silent. In surround system. My being is on the highest vibration, constant flowing around. There are words I can't express. Write or speak.

 

There is love I can't tell. Love that flows in this heart of mine. All without it's soul. Silent. Secretly.

 

Is it painful? In vain. Does it last longer than my sight or is it mist along the hillside. Does my heart make assumptions to make this whole. Does my heart make science fiction to make us coexist. Lasting but loving in a different level where words can't evolve.

 

A level of submission and admission where marks and bruises won't be seen. Where wounds are love and love are ecstasy. Up and down like the hills in the sunrise. The beauty of it all.

 

 

 


The earth was meant to hold your hand

 
 
 
 
When I lay there. When I lay wrapped in the arms of the world, facing the memories of my life. When I lay there.
 
Afloat by the love. The love which could sustain a life, like the flowers who mysteriously crawl up from the frosted ground. Budding in the love transformed sun. But I'm still drowned in the flooded river. Overwhelmed by the memories that will not last. 
 
The memories which buds in front of your bloodstained face. The memories which are barbarian torn up from mother earth. The earth that was meant to hold your hand.
 
When I lay there I can't decide whether to face the surface for air or lay down on the bipolar ground and decease.
 
 

Can you shake it off, just once for me?

 
 
 
Hur skulle jag kunna veta? Blinkar jag med ihopklistrade ögonfransar. Du rör vid mig men försvinner sedan ner i gläntan. Som om skogens vilda grepp tagit din hand och de sista ljusstålarna som når mig släcks. 
 
Då tar mörkrets vilda dans min hand. Roterar mig i en bana. Likt månens cirkulation runt jorden. Tappar greppet om min verklighet, glider in i dunklet mer och mer. Som om strålarna i gläntan blev avhuggna sin utväg. Aldrig att tränga ute mörkrets verklighet igen. 
 
Plötsligt släpper du min hand. Dansen lossar greppet och jag vaknar upp precis som en bebis inhalerar sitt första andetag. Lungorna expanderar med hela dess förmåga.
 
 
Du lever. Jag älskar dig, lämna mig aldrig.
 
 

electric twist

 
 
 
 
Am I watching? Are my eyes closed? Am I awake or sleeping? Am I alive? Stretching my arms in front of me. Breathing in my upper chest, fast. The air are touching my lungs so quickly I can't reach the oxygen. Suddenly my belly twist. 
 
The pain are bursting through my body. I can't breath. I can't breath. Bending my head backwards. Clenching my fists.
 
The intergalactic darkness are surrounding me. I'm alone. I can't breath. I'm in pain. I'm there. Screaming for help but nobody can hear me. Screaming for help but nobody can reach. Screaming for help but nobody can see
 
It's empty, Am I alive?
 
 

nangijala

 
 
 
 
 
It's not a fairytale. Drinking the substance like it's water. This is not a fairytale the pictures in my head are whispering to me. There are no beautiful surroundings made of love and magic. There are no honesty and laughter. Drinking until the body burst. Because there is no other surviving option. 
 
Reaching out my hand saying Please save me. The saviour cut my throat and buried me in quicksand. Just sinking down to nowhere. Screaming out but there is no saviour. Because this is no fairytale.
 
 

you'll be first

 
 
Not anymore. Your words are echoing in my head. It's you. You'll be first. You'll be what I was before. You'll feel what I felt. You'll see what I saw. You'll be first.


den flätade själen i din ögonvrå

 
 
 
 
Hjärtat klickar i takt med andningen. Samtidigt som jag ler och vrider mig på stolen. Nu finns det ingen återvändo. Nu är valet gjort och min nästa väg i livet står framför mig. På ett papper. Infiltrerat i verkligheten likaså i min själ.

Men min själ visste redan innan. Den hade gnuggats i de främmande landets solstrålar i sina drömmar. Den hade känt den glittrande dragningen så länge. Nu visste den att tiden var lika flätad runt min själ som det var flätad runt jorden. Den visste att om den väntar längre dras flätorna ihop och kväver min själ.
 
 
 

din avbildning i horisonten

 
 
 
 
Vänder mig om i min skära beklädnad. Låter din avbildning i horisonten blekna på min hornhinna. Du finns inte ekar mina andetag. Du finns inte ekar det i lungornas bröst. Du finns inte klappar min inre röst i takt med hjärtslagen.
 
Din andning rasslar i takt med din motivation. Din själ pulserar lika vilt som om du vore på jakt. Men det här är ingen jakt viskar min skälvande kropp. Benägen att få dig att känna min känsla.
 
Jag springer inte nog snabbt. Din avbildning i horisonten eskalerar på min näthinna. Du finns inte, viskar jag och sluter ögonen.
 
 

´cause if it didn't make you realize, it passed you by

 
 
Den beende blicken. Då jag rusar genom mig själv i hettande svallningar. Då jag snider mina fingrar runt din handled. Då jag låter mina tuschpennor bilda kryptiska mönster längs din hud. Samtidigt som du ler och och vi passerar träd efter träd. Där löven går ihop likt ballonger i kronan. Då vår fart får allting annat att kännas så klart men samtidigt så aggressivt. Då. Då ger jag dig min ångerfyllda blick.
 
Förlåt.
 
 

you're in total consensus

 
 
 
Total consensus. Dropping your statical facial expression. Dropping the society from your hands. Just like the cubes from the icecontainer. You're looking at it in slowmotion. When the water in the jug spatters up like waves pulsating against the shore.
 
Dropping your statical facial expression but breathing in the oxygen from the breeze. What are you if you aren't a part of the society. The society you just dropped. Resisted.
 
Total consensus. You're in total consensus.
 

when the evil made you clear

 
 
 
Vaknar upp och vänder mig om. Min kropp är som någonannanstans. Som om jag vore vid ett annat slags medvetande. Som om jag stod på sidan om och log. Som om jag inte visste var jag varit även om jag varit där. Det är inte en förvirring, det är mer en känsla av uppvaknande. Som om min själ varit på genomresa i världen -vänt om och greppat tag i mig.
 
Jag är här viskar jag och sjunker tillbaka i den röda soffan. Jag finns här. Nu. Just nu.
 
 

när det mörka glittrar i din ögonvrå

När man dansar sig fram genom havets vågor. Lär sig hur varje enskilda våg tumlar upp mot dina ben och förbi. När varje del av vattnet smeker din bara kropp. Nära men ändå så långt ifrån. Som en del av dig men ändå splittrad till sig själv. Älskvärd men samtidigt så brutal i hela sin sammanvävning. När man dansar i samklang med det mörka och magiska.
 
 

the pieces of dirt didn't make it okey

Den där kraften. Som tragiskt komiskt slår dig i magen med hela sin kraft. Den visar dig vad livet är. Och du vet vad du borde göra. Men du gör det inte.
 
För livets kärlekskraft får dig att ta beslut som får dig att gräva din grav större och större. Sandkorn för sandkorn. Molekyl för molekyl. Då du vet att du skär dig själv i själen för varje beslut i samma bana du gör. Egentligen har du tagit beslutet att leva för att du är rädd för verklighetens konsekvenser. För du är rädd för den där kraften.
 
 
 
 

"Even the flutter of a butterfly's wings can cause a hurricane on the otherside of the world"

 
 
När världens fjärilar samlas i ett moln som färdas elastiskt över himlen. När deras vingar blåser dem framåt i varandras svärm. När deras regnbågsfärger glider omkring likt stoftet från vulkanen. När dem. I deras sammanhöriga energi. Pendlandes. Svävandes.

De har inte bestämt färden i förväg. De har inte bestämt vilka som är välkomna. De har inte bestämt vilka färger som är okej. De har inte bestämt vilken storlek som är lämplig. De har inte bestämt vilken sinnesstämning som är bra.

De följer sitt moln. De följer vad som individuellt känns bra. Ingen blir dömd att vara fel. Alltind är rätt för att allting är annorlunda. De behöver inte sätta gränser eller murar. De bildar sin egen energi. Sin egen värld. Allting i kärlek.

if life was relief then I would be concealed

 
 
 
Det går en ilning genom min ryggrad. Som om blixten tog tag i mitt skelett precis som om jag vore det där trädet pendlandes i vinden. Jag tappar andan och kryper ihop likt en larv i sin puppa. Tårarna strilar ner från ögonvrån och möter mina slitna svarta leggins. Magen vrids om precis som om min själ vore en nerdränkt trasa. Andningen pulserar och vibrerar genom mina artärer. Försöker lugna den så att jag inte förvandlas till trädet i vinden. Trädet i tornadon. Det ilar genom mig igen och jag hulkar fram de smärtande molekylerna. Blinkar med mina vulgärt röda ögon och sjunker ner i den mörka dalgången.
 
 
 
 

RSS 2.0