när hjärtat får älska







Ibland kan jag känna en tomhetskänsla. När bröstet suktar efter någonting men man inte vet hur man ska fylla det. Som om det är en luftbubbla i cementgropen.

När jag träffade min ena broder i helgen fylldes jag med ett lugn. Som om en bubbla i mitt hjärta fylldes med en silkeslen massa. Jag insåg hur viktiga en del personer är i ens liv även om man inte tänkt på det.



die young, stay pretty






Brukar ni tänka på er egen död? Brukar ni visionera er egen begravning? Brukar ni grubbla över vilka som skulle bli ledsna när ni dog? En del vet man skulle bli väldigt ledsna i hjärtat. Andra kanske inte skulle bry sig nämnvärt även om man trodde det. En tredje kanske skulle bli oerhört ledsen även om du antog att du inte var så viktig för denna person.

Jag har funderat en hel del över vilken låt jag vill ha på min begravning. Egentligen är detta inte en så essentiell sak med tanke på att man trots allt är död (hehehehehe). Fast det är nog skönt för de anhöriga att inte behöva tänka särskilt mycket vid ett dödstillfälle.


Kanske denna? Until We Bleed - Kleerup (feat. Lykke Li)

.....eller man kanske skulle ha flera låtar?


Kremeras eller vara hel
Vill nog kremeras med tanke på miljöskäl och för att det känns mystiskt att begrava en hel människa. Tänk om någon skulle gräva upp mig.

Donera organ eller inte
Känns dumt att inte rädda andra människor om man kan. Känner mig dock nojjig över tanken på att styckas....

Ha gravplats eller strö ut askan
Om jag hinner tänka ut ett lagligt ställe jag vill bli strödd på känns det enklare för de anhöriga. Så de inte behöver fara till min gravplats och må dåligt över verkligheten. De sparar ju även pengar hehehehe.

Borgerlig eller kyrklig begravning
Om ni vill så kan ni gärna ha ceremonin borgerligt eftersom att jag inte är kristen. Har dock inte kommit fram till hur och var jag vill ha den isåfall. Kanske på en strand jag har anknytning till i mörkret med hundratals ljus överallt. Då kan alla få skicka iväg ljuslyktor i vattnet också.


Fast mina anhöriga får väl egentligen själv välja vad de tycker känns bäst. I'm dead and gone so....




deep inside your soul





Det är spännade hur olika människor tänker.
En del tror på Gud medan andra tror på kärleksenergi. Vissa prioriterar materiella ting medan andra lever av innerlig lycka. En tredje vet inte alls vad den lever för.

Det fascinerar mig också hur olika människor tolkar situationer och individer. Samt i vilken varierande grad personer funderar och analyserar. En del personer verkar inte fundera alls. De tar saker som de kommer och har inte alls någon fundering över vad andra egentligen kanske menar. De tolkar saker ordagrant.

Själv dissekerar jag mig fram i livet. Försöker förstå mig på allt och alla djupt ner i köttet. Det tär på själen.




förlora barn






Efter ett besök hos två äldre släktingar började jag fundera över förluster. Att förlora ett barn. Hur känns det att leva längre än sina egna barn. Alla förluster är hemska men det känns som att det strider mot livets lagar att förlora sina barn...




vara försiktig






Om man är försiktig, är man en dålig människa då? Jag har hela livet fått höra att jag är försiktig. På utvecklingssamtalen i skolan påpekade de att jag var försiktig. När jag haft praktik har de påpekat att jag är försiktig. Är det enligt normen jag är försiktig? Om jag istället hade varit mer framåt än andra, hade de då påpekat att jag är väldigt påstridig? Eller anses det vara bra om man inte tar hänsyn till andra. Om man armbågar sig fram för att få vad man vill.

Jag skulle säkert tjäna på att vara lite mer framåt, att ta för mig mer. Försöker tänka på det men ibland funderar jag över om det är en del i min personlighet att vara försiktig. En gång i grundskolan då läraren kom med det gamla vanliga "Ja hon är ju lite försiktig" påpekade mamma det för dem, att det är en del i personligheten.

Om man är framfusig och inte tänker på andra är det säkert lättare att bli chef bland annat. Det kan ju ses som ett personlighetsdrag det också. Man lyckas bättre själv men får ofta andra att må dåligt. Skulle de verkligen säga detta på utvecklingssamtalen? Eller ska man bara utvecklas själv? Vart går gränsen för hur man ska vara.....




att vara kärlek är inte att vara perfekt







Jag har funderat över survival of the fittest bland människor. Eller kanske snarare anpassning av livssituation.... Tyvärr finns det inte så mycket survival of the fittest bland oss. Det skulle nog snarare kunna kallas......survival of the horniest.

Usch jag tycker inte om tanken på hur mycket sjukdomar varje mänsklig avkomma antingen får eller bär på. Om man är väldigt sjuklig borde man ta ansvar för mänskligheten och inte föröka sig. Fast var ska man dra gränsen? Vid vilka och hur många sjukdomsgener borde man inte föröka sig? Är ju lite svårt eftersom att alla i Sverige får möjlighet att överleva på något sätt oavsett hur sjuk de är.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAH det jag ville komma till var att människor verkar anpassa sina intressen efter livssituation. Att man börjar tycka om att göra andra saker när man hamnar i andra livsskeden. När man skaffar barn slutar man festa. Många som blir sambos hänger inte lika mycket med sina vänner. De festar inte heller lika mycket. De kanske satsar på inredning istället. Villa, volvo och vovve.

Varför slutar man tycka om alkohol då? Eller känns det inte värt att gå ut och få skamerbjudanden när man ändå bara vill vara med sin partner? Är man svartsjuk så det gör ont att festa? Anpassar man sig helt enkelt efter livssituationen och får andra intressen för att inte riskera några felsteg? Är man rädd? Fast nu kanske jag generaliserar. Kanske inte alls är så vanligt som jag fått intrycket av att det är.

Peace love and understanding




Hela texten av "att vara kärlek" med di leva


"Att vara kärlek
är inte att vara felfri
Att vara kärlek
är inte att vara perfekt

Jag trodde jag var stark
som kunde flytta berg
men styrkan var en ren illusion
för hjärtat var vekt av brustna drömmar

Jag kände bara skuld
för allt jag inte gjort
& aldrig någonsin räckte jag till
Men då kom du & såg på mig
& sa så här

Att vara kärlek
är inte att vara felfri
Att vara kärlek
är inte att vara perfekt

Du såg på mina fel
som ängelen du är
& kysste dom med hela ditt liv
Du bar mig igenom själens mörka natt

Kärleken är osårbar & lever av sig själv
Ändå är den öm & mild
som fåglar i ett regn
Kärleken den tror på allt
& hoppas genom dig
I allt du ger & gör
så finns den kvar som din essens

Att vara kärlek
är inte att vara felfri
Att vara kärlek
är inte att vara perfekt"



I've faced death and loss and pain....

Såg eclipse i måndags. Antingen hade jag inte rätt sinnesstämning eller så var filmen en besvikelse. Den berörde mig inte nämnvärt. Det var en film i mängden.

En film där jag störde mig på att kärlek inte alls brukar vara sådär fin i verkligheten. Man brukar inte sitta på en äng och absorbera den andra varelsen med sin blick.

Det kändes tillgjort och krångligt. Jacob och hans gäng gick halvnakna hela tiden. Ville de få ens fokus från handlingen or what's the deal. Ska se filmen igen vid senare tillfälle och hoppas den då fascinerar mig på samma sätt som kärleken mellan Edward och Bella gör.

peace love and understanding.


SPOILERVARNING



EDWARD: You're trying to make everyone else happy. But you're already giving up to much.

BELLA: You're wrong. This wasn't just a choice between you and Jacob. It was between who I should be -- and who I actually am.

I've always felt - out of step. Literally - stumbling through life. I've never felt... normal. But now I know I'm not normal. And I don't want to be. I've faced death and loss and pain in your world. But -- I've also never felt stronger, more real, more... myself. Because it's my world, too, Edward. It's where I belong.

I've made a mess figuring all this out. Now I want to do it right. Responsibly. And I will tie you to me in every way humanly possible.



människor








Jag tycker det är spännande att analysera olika människor. Som idag kom jag in i ett rum där en av personerna var en soft och pratsam före detta lastbilschaufför. Han stämde precis in på bilden jag hade av honom. Han stämde precis in på hur jag antar en lastbilschaufför som kört i Frankrike, Spanien, Ryssland (och resten av Europa typ haha) ska vara.

Han nämnde att han inte tycker om att skriva personliga brev. Han gillade att bara gå in och snacka på de ställena han ville jobba på. Han och de andra på fordons gjorde aldrig sina läxor, de kastade sakerna direkt i papperskorgen menade han. Detta medförde att lärarna gav upp med dem.

Jag började fundera över om det är vanligare att personer som gått natur är tysta. Känns som att de oftare sitter och analyserar. En del kan dock tala som tusan men det känns som att de ofta är nördar. Kanske berättar de sin livs spelarhistoria.

Jag fortsatte fundera över hur mycket antaganden man gör om människor. Hur mycket fel det kan bli. Samtidigt som jag iakttog föreläsaren och hennes engagemang.



om det inte var för dig





Det krampar i magen. Flimrar för ögonen. Jag trevar fram mot handfatet. Låter vattnet skölja mina skakande händer. Det gör ont. Som om monstret under sängen har slitit sig in i min själ. Mitt hjärta bankar snabbare och snabbare.

Sen är det svart.

Vakna. VAKNA. Ska vi ringa ambulansen. Orden dunkar mig i magen samtidigt som någon klappar mig om kinderna. Jag ligger raklång på rygg över tröskeln i köket. Jag minns inte hur jag tog mig dit. Jag minns inte hur jag tog mig ut från toaletten. Jag vet inte hur länge jag legat där. Jag begriper inte vad som händer och jag förstår inte vad du säger.




livet är ett val.







För varje sekund du lever gör du ett val. Många val. Du bestämmer vad du gör. Beslutar hur du behandlar andra människor. Beslutar vilken väg du ska ta. Beslutar vilka ord du ska använda. Beslutar vad som är viktigt. Prioriterar vissa saker framför andra.

Det finns inga måsten i livet. Du måste inte arbeta. Du måste inte sova. Du måste inte äta. Du måste inte städa. Det finns saker du borde göra för att överleva men du är inte tvungen.

Livet är ett val. Kom ihåg det.



Set Phasers To Stun
"You know I, I could take the place of those pills,
Ocean blue, paint it white
Now who you gonna call tonight?"





Never feel. Never care. Never.




Försöker förstå känslan. Sliter ut den. Drar i alla trådar. Styckar allt som känns. Spjärnar emot. Jag känner fel upprepar jag för mig själv. Varför känner jag så extremt fel.

Funderar på om jag borde bygga en barriär. En vägg. En krigsmur. Måla den i klara färger. Rita hjärtan och blommor. Bygga den högt. Göra den i ett massivt material. Betong. Grå betong. Låta mig själv känna lika mycket som den. Låtsas att världen är lika fin som de rosa blommorna. Låta muren växa runt mitt hjärta.





there's nothing left to be scared of






Jag spänner läpparna i ett leende. Känner hur de sakta glider ner igen. Koncentrerar mig på dina ord men inser att jag inte hör någonting. Ler mot dig en gång till. Meningen "Det här är livet. Du måste kämpa eller hoppa av" vibrerar inom mig. Upptäcker hur min kropp skakar och jag försöker hålla i mig i bordskanten.

Det skriker inom mig. Hur kan du vara så helvetes feg. Varför gör du det bara inte. Varje andetag känns som att bestiga Mount Everest. Mina lungor är förkolnade. Svarta av sot. Likt min själ. Min vandrande själ.




just keep on smiling





Vrider häftigt på ratten. Bilen girar i en tvär rörelse och mitt hjärta slår två slag extra. Rädslan över hur snabbt allt skulle kunnat ta slut borde funnits där. Stirrar på vägen medan tankarna cirkulerar i min själ. Funderar över vad ett impulsivt agerande skulle innebära. Funderar över hur enkelt hela livet skulle förändras.



RSS 2.0