the luster of your bones, those arms that held you strong






Min kropp vet var den ska. Den fixerar sin blick och sina steg rätt mot dig även om den inte borde minnas vägen. Andningen eskalerar och jag hör inte längre orden du yttrar. Hallå, hör du vad jag säger upprepar du. Mina steg blir längre och längre. Andningen intensivare och ljudligare. Det är här. Han är här säger jag i samma stund som min kropp börjar fallera. Andningen övergår i hyperventilation. Smärtan övergår i knivhugg. Och min blick stannar inte på samma ställe mer än en tusendels sekund. Du tar tag i mig och pressar mig mot dig, andas, du måste andas. Jag hör desperationen i din röst. Min kropp domnar plötsligt av och det sticker i mina armar och händer. Jag har ingen kontroll över mig själv. Och jag börjar glida ur ditt grepp, ner mot marken. Ner mot mörkret.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0