if life was relief then I would be concealed

 
 
 
Det går en ilning genom min ryggrad. Som om blixten tog tag i mitt skelett precis som om jag vore det där trädet pendlandes i vinden. Jag tappar andan och kryper ihop likt en larv i sin puppa. Tårarna strilar ner från ögonvrån och möter mina slitna svarta leggins. Magen vrids om precis som om min själ vore en nerdränkt trasa. Andningen pulserar och vibrerar genom mina artärer. Försöker lugna den så att jag inte förvandlas till trädet i vinden. Trädet i tornadon. Det ilar genom mig igen och jag hulkar fram de smärtande molekylerna. Blinkar med mina vulgärt röda ögon och sjunker ner i den mörka dalgången.
 
 
 
 

why did your lies make you feel like it was okey?

 
 
Jag inser vem du är. Jag inser hur jag sett igenom dina handlingar. Jag inser hur rätt jag haft. Inser vad själsliga knivslag är. Inser vad själslig smärta är. Inser vad själslig insikt är. Inser hur kraftlös du är i din spelade martyriska roll. Inser vad ord är innehållslösa då handlingarna spelar en centralare roll i din varelse. Jag inser vem du är.
 
 

the meaning of life makes your soul shiver of cold

 
 
En varmt rusande känsla omringar mina vener och blodkärl. Jag ler och känner den kroppsliga värmen flöda genom mig. Fast den svärmande energin tvekar och avstannar när den når upp till hjärnans atomer. Energin tvekar och får det varma leendet att avta likt solen går ner varje kväll. Avta likt själen då den lämnar din kropp när du dör. Avta likt din varelse sloknar då hoppet lämnar dig. Den varma känslan är kvar, precis som din kropp och vener. Men den pulserar åt direktioner, du inte ville känna.
 
 

where will karma take you?

 
 
 
Ler förundrat åt mig själv. Känner lugnet besöka mig. Den gröna ryggsäcken är i princip full. Tiden rusar framåt samtidigt som den står still. Jag är påväg igen upprepar jag för mig själv och myser i min egen varelse. Jag är påväg igen.
 
 
 
 

I'm not the shore, I am the waves. Never to be found.

 
 
 
 
Borrar ner min näsa i din tröja. Doftar dig genom ylletyget. Låter mina ögonlock falla ner samtidigt som jag drar in ett djupt andetag av dig genom näsborrarna.
 
Du drar min kropp mot din. Till den grad att jag inte längre kan expandera mina lungor till sin kapabla nivå. Jag ryser. Ryser på ett vackert sätt. Ett sätt då man känner varandras hjärtslag slå lika hårt som sitt eget. Då man känner ens hjärtslag synkronisera. Falla på plats. Deskalera.
 
Likt vågorna i oceanen som rytmiskt strandas. Pulserar mot strandkanten som om de bara hade ett alternativ. En möjlighet. En synkronisation. Rytmiskt. Magiskt. Fridfullt.
 
 

Did I ever ask for it.

 
 
 
Är det där livet viskar jag lite nervöst. Stryker med mina fingrar längs din kind, låter dem vidröra något så kallt att jag ryser till. Du slår upp din blick. Jag stirrar in genom din iris, omringad av dina frostiga ögonfransar.
 
Är det där livet viskar jag igen samtidigt som jag låter min hand glida ifrån din varelse. Vänder mig bort och blickar ut över den isbelagda älven. Känner hur din blick försöker fånga min. Försöker fånga min själ.
 
Är det där livet.
 
 

if the world would end tomorrow, would you still pull me tighter?

 
 
Om du kom lite närmre. Kröp närmre min själ. Omfamnade min hud. Lät dina händer sakta glida ner längs mina höfter, som om jag vore gjord av sammet. Tog tag om min midja med ett så fast grepp att jag visste att du aldrig skulle släppa taget.
 
Om du greppade tag om min svackande blick med dina glittrande stora pupiller. Greppade tag om min själ precis som du gjorde med din livskraft.
 
Om du höll om mig löst som en fragil flyktig ängel men samtidigt starkt som en skyddande vind. Likt greppet om ens varelse i en tornado. Där man sveps med. Kraftfyllt. Drakoniskt. Och magiskt.

RSS 2.0