Jag vet att du ljuger för hela vinden luktar mig

 
 
 
 
 

Lockarna sträcker sig mot molnen när vindpusten sveper förbi. På bron ovanför rälsen. Rälsen med vagnarna som fraktar det rykande stålet. Det ser alltid ut som att jag gråter när det blåser säger jag tyst och stryker försiktigt pekfingret under ögonfransarna. Jag är sotig runt ögonen med porer som ångas. Hjärnan är lika dimmig som den solstänkta fjärden efter nattskiften.

 

Jag vrider försiktigt på huvudet och ler, ler med utmattade mjuka ögon och ett hjärta lika varmt som järnet. Ett hjärta som brinner. Ett hjärta som brinner likt en eld, stänker och gnistrar likt stjärnorna på himlen.

 

Och jag säger inte hejdå, för du tände min eld.

 

 

 


There is no certainty, not even your next breath. Live like you are dieing because in reality we all are.

 
 

Clenching my fingers through the grass. Every little straw clinging together in their watercoated blades. Whispering to let go.

 

The hood is falling down, covering my eyes over and over again. Releasing the grasp, stroking the curls behind my ears while it's getting stuck around my wet shivery fingers. The rain is tickeling down on my face and through the eyelashes. Leaving black marks on my skin.

 

Folding up my eyelids. It could been tears I tell myself while I'm slowly laying down. It could have been tears because you were my everything on earth. It could have been tears because you were my best friend. It could have been tears because I love you more than the sun. But I don't cry.

 

 




RSS 2.0