Jag vet att du ljuger för hela vinden luktar mig

 
 
 
 
 

Lockarna sträcker sig mot molnen när vindpusten sveper förbi. På bron ovanför rälsen. Rälsen med vagnarna som fraktar det rykande stålet. Det ser alltid ut som att jag gråter när det blåser säger jag tyst och stryker försiktigt pekfingret under ögonfransarna. Jag är sotig runt ögonen med porer som ångas. Hjärnan är lika dimmig som den solstänkta fjärden efter nattskiften.

 

Jag vrider försiktigt på huvudet och ler, ler med utmattade mjuka ögon och ett hjärta lika varmt som järnet. Ett hjärta som brinner. Ett hjärta som brinner likt en eld, stänker och gnistrar likt stjärnorna på himlen.

 

Och jag säger inte hejdå, för du tände min eld.

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0